Just nu är det löpträningen som tar emot... men jag är ju fortfarande övertygad om att känslan finns där någonstans, den där känslan av att det faktiskt är riktigt skönt och imorse kunde jag nästan känna doften av den där känslan. För det första möttes jag av en strålande soluppgång, solen hade precis orkat upp över horisonten så man såg hela det varma lysande klotet. Det var vindstilla och så där lagom kallt för den här årstiden. I med musiken i öronen och så först börja gå i rask takt och sen upp i joggingtakt. Då tog det emot att det var andra morgonen i rad, men jag kämpade emot och fortsatte jogga.
Sen plötsligt så kom den... känslan av att kunna springa hur långt som helst, känslan av att ha hittat det där lagom tempot, där benen bara pinnar på... obs:innebär inte att det går fort...
Den känslan vill jag hitta igen! Tänk om den kommer nästa gång med....
1 kommentar:
Ett väldigt bra tag sedan jag skrev hos dig men jag läser här då och då.
Menar du att du är så duktig att du springer äve när det är kallt? Jag har inte sprungit sen mitten av november. I mitt minne är det underbart skönt att springa och det går lätt. Ha, vilket skämt min hjärna drar för mig! Jag vet att det kommer vara en plåga när jag ska i gång igen och det ska bli snart, väldigt snart, om det bara vill hålla sig på plussidan och inte vara halt då jädrar....
På söndag blir det ingen Zumba så jag måste komma på något annat att "roa" mig med denna veckan. Någon träning alltså. Det blir nog pilatesbollen på badrumsgolvet och de där sidorna jag rev ut ur Amelia i julas. Styrka ger det men ingen kondition iofs. Jag har så dålig rygg och dåliga höfter så styrka är viktigt för mig.
Är så glad att kroppen klarar Zumban. Det är så roligt även om det är väldiigt svårt.
Ha en bra vecka!
Skicka en kommentar