Idag var det då äntligen dagen D, när den nyinköpta blusen skulle användas. Dagen för intervju. Det är minsann jobbigt att vara på arbetsintervju, att försöka marknadsföra sig själv som deras drömarbetskollega, jag känner mig helt tom i huvudet.
Jag fick ju inga ledtrådar heller om vad jobbet innebar utan jag fick börja med att berätta om mig själv och sedan på slutet, en och en halv timme senare, berättade det vad det var för folk de behövde. Jobbet lät intressant och roligt, lite annorlunda och vilken dröm att få jobba i centrala stan, men jag vet verkligen inte hur det gick. De skulle höra av sig nästa vecka sa de, och skulle träffa någon till.
Det som komplicerar det lite och som känns lite konstigt är att vi ganska snabbt konstaterade att chefen och jag hade barn på samma dagis dock inte på samma avdelning och på torsdag är det samkväm där. Känns kul att få ett tillfälle till att göra gott intryck och samtidigt så känns det konstigt att ha en jobbansökan hängande så i luften, hade varit lättare att vara naturlig om det hela hade varit över, på gott och ont.
Just nu känner jag mig mest tom. Dränerad.
3 kommentarer:
Lycka till. Oroa dig inte (finns folk som jobbat på samma arbetsplats i över 3,7 år utan att ha en aning om vad de håller på med, vad är en intervju i jämförelse?)
Your blouse is MARVELOUS!!!
/UnclePeM
Oj det där lät spännande! Då håller jag tummarna för att det gick bra för det lät ju ändå som om du var positiv till det job du ska utföra där?
Kramen
Gud vad nyfiken jag blir! Jag tror säkert att du gjorde ett proffsigt intryck, nu gäller det bara att vänta och se! Jag håller i alla fall tummarna för dig! Kram! //Jenny
Skicka en kommentar